Det kanske låter väldigt märkligt att blanda sport med kultur. Men det är egentligen inte så konstigt. Sport och kulturjournalistiken har flera likheter. Båda är genrejournalistik. Såväl publik som reportrar är allt som oftast väl insatta och har specialkunskaper. Det vanliga kravet på journalisten att undvika tyckande är inte alls lika tydliga. Både kulturreportern och sportreportern bevakar oftast konstruerade sammanhang. En match eller en föreställning är en planerad händelse. Även om utgången kan vara oviss in i det sista så är det en av människan i grunden konstruerad händelse.
   Sporten tillhör en läst, tittad och lyssnad avdelning. Resultat och analyser rör upp känslor. Och motstånd. Själv minns jag hur man på 80-90-talet kunde köpa ”Bumperstickers” med budskap om att förbjuda radiosporten. Och de som inte intresserar sig för idrott är oftast tämligen kallsinniga inför journalistik om densamma.
   Kulturen är delad. Film, böcker och musik recenseras och läses och tittas på av en stor publik. De finkulturellare delarna – konst, scen eller litteraturdiskussioner – betraktas som svåra och otillgängliga. På samma sätt som sporten kräver sin publik gör kulturjournalistiken det men orden för att beskriva skiljer genrerna åt.
   Vi behöver båda. Jag vill höra om sport på ett intelligent sätt. Slippa undan klyschorna som bara upprepar allt vi redan vet. Jag vill också möta kulturella händelser och uttryck som får mig att tänka till och upptäcka. Utan att det blir fruktansvärt pretentiöst. Varför inte vara konkret istället för att vara abstrakt. Beskriva i sak istället för med metaforer. Gäller för övrigt lika mycket sportbevakningen.
   Välkommen till PaUs. Vi försöker oss på detta. Med djärva kliv in i etern röjer vi loss utan genre-nojjor. I två dagar kommer du höra och läsa om väntade och oväntade auktaliteter. Välkommen.

Patrik Häggqvist