Första delen av två i Josef Tallenheds reportage om Luleå Hockey. Idag om dagen då allting hände.

Den 23:e februari år 2008. Tidningsrubrikerna i både de lokala tidningarna och kvällstidningarna beskriver det ingen Luleåsupporter någonsin vill läsa. Luleå är en klubb i kris och förlustmatchen med 1-4 på hemmaplan mot ett skadedrabbat MoDo var starten för det som skulle kunna kallas revolutionen inom Luleå Hockey som förening.
Ett tafatt Luleå hade aldrig någon chans i matchen mot MoDo som kom att beskriva hela Luleås säsong 2007-2008. Ståplatspubliken skanderade ramsor om att ledningen - av ståplats kallad ”maffian” - skulle visa sig, att tränarna skulle avgå, att sportrådet måste bort och att klacken är hjärtat i Luleå Hockey. ”Utan oss ingenting”. Och så fem minuter in i tredje perioden hände det som skulle komma att förändra hela föreningen. Hela ståplatspubliken lämnade sina platser och lämnade kvar en tom ståplats medan de stod i katakomberna under läktaren och fortsatte sjunga protestsånger för att återvända i slutet av matchen.
Efter matchen visade sig ingen ur ledningen och Luleåtränaren Roger Rönnberg dök inte upp på presskonferensen. Här började förändringen.
Men för att förstå varför fansen agerade som de gjorde måste man ha bakgrundsinformationen.

Obol och sportrådet
Allting började säsongen 2007-2008 då Obolskandalen uppdagades. Flera personer inom föreningen och utanför föreningen hade placerat pensionspengar i fondföretaget Obol Investment som företräddes av Bo Johansson. Vad få visste om Obol - som då var huvudsponsor för svenska basketligan som under en kort period kallades Obol Basketball League - var att företaget Obol var ett luftslott.
I december 2007 begärdes företaget i konkurs av investerare som trots begäran inte fått ut några av sina investerade medel. Två av de som investerat sina pensionspengar i företaget var bland annat Luleåtränaren Slavomir Lener och lagkaptenen Mikael Renberg.
Det var nu som det stora bråket utbröt.
Mikael Renberg anklagade föreningen för att ha investerat delar av hans lön in i företaget medan föreningen hävdade att det skett på Renbergs initiativ. Obolskandalen tog hårt på inte bara relationen mellan Renberg och Luleå utan också på Luleås ekonomi då ingen i föreningen verkade vara säker på hur mycket pengar som klubben skulle ha att jobba med till nästa säsong.
Detta fick Mikael Renberg, den bästa spelaren som Luleå Hockey någonsin fostrat, att lämna klubben och till många Luleåsupportrars missnöje skriva på för de bittra rivalerna Skellefteå AIK. Fredrik Hynning som under säsongen fått sitt genombrott skrev på för Timrå samtidigt som Tomas Surovy lämnade för Linköping. Från att ha haft en av elitserien bästa förstafemmor var laget nu i behov av bra spelare.  Av de spelare man värvade var många floppar såsom Jere Myllynieme, Jussi Tarvainen och Cory Larose. Detta gav givetvis inte de resultat som Luleå Hockey mäktat med tidigare vilket innebar besvikna fans som riktade sin kritik mot ledningen inom föreningen. Sportrådet, med gamla Luleå Hockeyspelare i spetsen, var måltavlan för kritiken som anklagades för att bedriva svågerpolitik och klappa varandra på axlarna. Den förre Luleå Hockey-stjärnan L-G Niemi hade tre år innan detta skrivit en debattartikel i NSD där han anklagade LHF för att vara styrt av ”maffian” och att Luleå Hockeys visioner om SM-guld 2008 aldrig skulle gå ifall det inte rensas i leden. Även fansen ville ha måldrivna människor i föreningen som inte ryckte på axlarna åt en förlust. Supportrarnas åsikt var tydlig. Det fungerar inte längre att värva utländska dussinlirare och tänka mer på sin egen maktposition i klubben än klubbens bästa. Fansen ville ha måldrivna människor i föreningen som inte ryckte på axlarna åt en förlust. Supportrarnas åsikt var tydlig. Det fungerar inte längre att värva utländska dussinlirare.

Det hade dessutom kommit kritik från Luleå Hockeys sponsorer om att de upplevde att föreningen tog sponsringen för givet och allt fler klev fram och talade om en dålig relation mellan Luleå Hockeys säljare och sponsorer.

Drama och framtidsoptimism
Nu tillbaka till vad som hände efter den 23 februari 2008. Luleå Hockey fortsatte gå knackligt och inför den sista matchen i grundserien var förutsättningarna så att klubben var tvungna att vinna mot Timrå IK hemma medan Linköping besegrade Mora IK för att inte tvingas spela kvalserien och riskera att lämna Elitserien efter 23 år i ligan. I en jämn match besegrades Timrå IK men Linköping-Mora hade gått till sudden death. Omkring 2000 personer stannade kvar i Coop Arena, Luleås hemmaarena, medan radioreferatet från matchen ljöd ur jumbotronens högtalare. Och som i en saga avgjorde den förre Luleå Hockeyspelaren Tomas Surovy mötet vilket innebar att elitseriekontraktet räddades för Luleå.
Efter detta drama hände mycket i Luleå. Och det gick inte sakta. Den 10:e mars offentliggjorde föreningen att två nya klubbdirektörer anställts, Thor Stöckel och Peter Jidström. Deras visioner är att Luleå Hockey ska förvandlas från en klassisk ishockeyklubb till ett vinstdrivande företag. De ska hämta ikapp det försprång som toppklubbarna i Elitserien tagit. Det första steget blev att köpa och bygga ut Coop Arena. Det andra steget blev ett mer oväntat sådant. Hans Huczkowski avgår som sportchef och ersätts av guldtränaren från Luleås enda SM-guld 1996, Lars ”Osten” Bergström. Och - det viktigaste ur supporterögon - sportrådet skrotades.
Vinden hade vänt i Luleå Hockey och supportrarnas klump i magen hade ersatts av en försiktig framtidstro.

Josef Tallenhed

Läs fortsättningen imorgon