Det börjar med en rännil. Jesper känner hur det rinner längs kinderna och börjar droppa ner på Fred Perry-pikén, små röda stänk som sakta bildar stora fläckar. Fan också, näsan är knäckt. Trots att hans kropp känns sönderslagen och mörbultad, kravlar han sakta fram från bordet som kanske nyss räddat hans liv. Puben grabbarna satt på ser ut som ett slagfält. Gatstenar, glassplitter och söndertrasad inredning ligger utspridd. Kompisar hjälper varandra att resa sig upp, medan andra ligger kvar. Orörliga. Chockade. Angriparna är spårlöst försvunna. Tystanden är öronbedövande.
Det är bara några timmar kvar till fotbollsmatchen mellan AIK och GAIS blåser igång. Det kommer bli en lång, plågsam dag. Polisen som tidigare stått och tittat på, de som ska upprätthålla lagen men inte vågat ingripa när Firman Boys attackerade puben och motståndarlagets fans, börjar snabbt men vårdslöst fösa GAIS-supportrarna i en stor klunga. Ett tiotal får dock inte följa med till Råsunda, utan tvingas istället att uppsöka sjukhus.
Jesper och hans grabbar går mot arenan i tystnad, medvetna om att dagens pinsamma förlust kommer att debatteras av hundratals huliganer inom de närmaste dagarna. Vad är det jag gör?

Statusen och kickarna är allt
Idag bor och arbetar Jesper på annan ort i Sverige. Han har lämnat våldet, drogerna och den ständigt gnagande känslan av oro bakom sig. Jesper heter egentligen något annat, men kan och vill inte avslöja sin identitet på grund av sitt förflutna. I några år var han en av medlemmarna i GAIS-firman Gärningsmännen. Han följde sitt lag i med- och motgångar, slogs tillsammans med sina kompisar mot andra firmor och njöt av adrenalinkickarna och framför allt statusen inom supporterorganisationerna det gav. Jesper var fortfarande tonåring när Gärningsmännen bildades.
Fascinationen för huliganerna väcktes några år tidigare på en bortamatch mot Västerås. I den sista omgången av Superettan 2004 åkte Jesper tillsammans med några kompisar med på en bussresa till Västerås som supportorganisationen Gårdakvarnen arrangerade. Det ryktades att en firma vid namn Västerås Casuals skulle konfrontera bortalagets supportrar men Jesper kan inte erminnas någon rädsla trots det annalkande hotet.
– Västerås Casuals hade gått ut innan och skrivit på Gårdakvarnens forum att ”när ni kommer hit här så ska ni få träffa på oss”. Vi visste detta innan och jag förstod att det skulle hända lite skit. Men jag tänkte inte mer på det utan satt bredvid min kompis i bussen och sjöng på vägen dit tillsammans med de andra.
Väl framme i Västerås väntade en stor polisstyrka på Jesper och hans supporterkollegor. Av Västerås Casuals syntes inte ett spår och polisen ledde dem snabbt till arenan. Matchen förlorade GAIS med 2-1, men det är inte den som Jesper kommer att minnas för resten av sitt liv. När slutsignalen ljöd kom det fram en polisman som berättade för de ungefär 40 tillresta GAIS-supportrarna att en stor, aggressiv folksamling på närmare 100 personer hade bildats utanför arenan. Supportrarna fick två valmöjligheter, gå ut eller stanna kvar.
– En inofficiell ledare sade då att ”äh, vi går ut”… och då var det inte så mycket att orda om. När vi kommer ut så ser vi att de här jävlarna springer mot oss med gatstenar i händerna och de var ju ganska många fler, så vi stannade inte kvar och slogs utan sprang allt vad vi kunde mot bussarna. Det hela slutade med att vi fick åka hem i en buss med tre krossade rutor.
Många hade nog blivit avskräckta, kanske slutat gå på fotboll av rädsla för sitt liv, men Jesper kände en annan känsla. Han upplevde sin första kick, adrenalinet pumpade i ådrorna, och en känsla av odödlighet började gro. Efter den incidenten började han söka sig mer och mer till den mer extrema falangen av GAIS supporterorganisationer. Gemensamma kompisar och avlägsna kusiner blev inkörsporten till umgänge med huliganer. Jesper kände beundran och respekt för att de stod upp för klubben på ett sätt som ingen annan gjorde. Även om det så innebar att bruka våld mot andra supportrar.
– För mig var de kungar. Det var ingen som rörde dem. De fick alltid sitta på samma ställe. De fick alltid bärs först. De fick alltid de snyggaste tjejerna. Det är klart att man ville vara med i det gänget. Jag var inte ens myndig men blev ändå alltid insläppt på alla krogar bara för att jag var med dem. En av dem.
Trots sin låga ålder, eller kanske på grund av den, blev Jesper accepterad av huliganerna. Hans föräldrar anade aldrig någonting. Brutna näsben, blåtiror och skrubbsår bortförklarades och de som visste sanningen bakom ärren avslöjade aldrig hans dubbelliv. På vardagarna var han en mönsterelev i skolan, på helgerna ”levde han rövare” tillsammans med sina nyfunna vänner. Liksom Jesper levde de också två vitt skilda liv.
– Det fanns ju dem som var brottslingar som åkt dit för narkotikabrott och misshandel och liknande grejer, men också studenter och småbarnsföräldrar. De lekte rövare på helgen och så gick de till jobbet på måndagsmorgonen. Man är ute efter någonting – och det är kicken. Folk hoppar fallskärm för att få en kick, de skrapar lotter eller spelar poker. Vi slogs för att få en kick. Jag kommer fortfarande ihåg min första kick. Man satt ner och skakade och tänkte ”jag klarade mig, fan, jag klarade mig” och man insåg att man kunde få en smäll men ändå stå upp. Man gick inte sönder. Och jag menar, när man ser dem man har umgåtts med i två år stå bredvid sig och slåss tillsammans – det blir som ens familj.
Jesper hade aldrig någon flickvän och var inte intresserad. Han hade sitt gäng.

Våldet tar sig in på arenorna
Under 2009 fick alla fotbollsälskare uppleva en rekordjämn guldkamp mellan AIK och IFK Göteborg i Allsvenskan. Huvudstadsklubbar som Djurgården och Hammarby kämpade för sin existens i högstaligan. Intresset var stort, temperaturen hög. Kanske för hög. Det var stökigt utanför och framför allt på arenorna. En explosion, en kollision mellan två framrusande tåg, var närstående. I säsongens allra sista match, söndagen den 8 november, inträffade det som inte fick ske. Inspringande åskådare attackerade, slog och knuffade motståndarlagets spelare efter att slutsignalen ljudit.
Fyra dagar tidigare hade Assyriska vunnit mot Djurgården med betryggande 2-0 på hemmaplan. Allt talade för att Södertäljeklubben skulle lyckas kvalificera sig för Allsvenskan 2010. Matchen på Stockholm Stadion fyra dagar senare gällde liv eller död för Djurgården och dess supportrar. En degradering till Superettan skulle innebära ett förödande slag för klubben som varit framgångsrikast i Sverige sedan millennieskiftet. Djurgårdsledningen och representanter för Assyriska förstod att det var en högriskmatch. Ett flertal möten dagarna innan matchen arrangerades för att parterna skulle kunna diskutera säkerheten. Mats Jonsson, säkerhetschef för Djurgårdens IF, insåg att det skulle bli svårt att stoppa en möjlig planinvasion.
– Vi hade inte kunnat förutse dessa brottsliga handlingar men vi trodde att en planinvasion var sannolik. Inför matchen satt vi och diskuterade med Assyriska och polisen och bestämde oss för att försöka säkerställa spelarnas, domarens och publikvärdarnas säkerhet efter matchen. Men samtidigt kan vi inte stoppa en planinvasion när tusentals personer stormar planen. Vi har bedrivit vår verksamhet i många år men kan bara konstatera att detta är en ny, unik företeelse: att inspringande personer attackerar motståndarspelare efter att matchen är slut. Jag tycker det är dags att vi tar bort begreppet ”positiv planinvasion” eftersom vi inte kan kontrollera publik som invaderat planen.
Trots att Djurgården vann den livsviktiga matchen med 3-0 och säkrade sin plats i svensk fotbolls finrum även nästa säsong valde ett fåtal individer av tusentals inspringande att misshandla några av Assyriskas spelare. Händelsen fick stort utrymme i media och debatten om en tandlös lagstiftning återupplivades. Mats Jonsson tycker inte att det har blivit en svårhanterlig situation, men ser gärna en hårdare och tydligare lagstiftning mot huliganer och bråkiga åskådare.
– England är ett positivt exempel där en hårdare lagstiftning gjort att mycket problem försvunnit från fotbollen. Att beträda en fotbollsplan där innebär höga bötesbelopp och fängelsestraff. I Sverige har vi bara mindre bötesstraff som följd av att beträda en fotbollsplan enbart innebär störande av ordningen. Jag tror det krävs att lagstiftningen ses över och att en specifik lagstiftning för störande av sportarrangemang införs.
I flera år har det diskuterats vems ansvar problemsupportrarna är. Svenska Fotbollsförbundet har länge ansett att problemet borde lösas av landets klubbar, men dessa i sin tur tycker att de står bakbundna i kampen för en trevligare läktarkultur då de inte har några polisiära rättigheter.
– Läktarna och publiken på dem är en spegling av dagens samhälle. Klimatet har blivit råare i samhället och det märks också på läktarna. Vi som arrangörer kan inte lösa alla världsliga problem, vi kan inte förhindra krig i Afghanistan eller stoppa narkotikamarknaden. Men jag tycker inte att vi ska skjuta över ansvaret på andra. Vi är en institution i samhället och måste ta ansvar. Men samtidigt är det många som måste dra sitt strå i stacken: klubbarna, polisen och även individer. Det är ett samhällsproblem men som arrangör måste vi ta vårt ansvar. Vi behöver dock hjälp från andra institutioner, vi kan aldrig garantera att en person inte hoppar in på planen.

14 år och huligan
1991 bildades Firman Boys, Sveriges första renodlade huliganfirma. Från början bestod sammanslutningen av ett kompisgäng som ville utgöra elitskiktet av AIK:s supportrar. Idag räknas firman som Sveriges största och mäktigaste, så inflytelserik att det påstås att Firman Boys påverkat åtskilliga beslut inom AIK:s organisation de senaste decennierna. Peter Sjöström är Kriminalinspektör hos Supporterpolisen i Stockholm. Han berättar att det finns ett par tusen aktiva huliganer i Sverige idag, varav ungefär 800 är aktiva i Stockholm. Huliganism har blivit ett fenomen – och ett samhällsproblem.
– I Stockholm finns det grupperingar till AIK, Djurgården och Hammarby. I Göteborg framför allt till IFK Göteborg och GAIS. I Skåne till Malmö FF och Helsingborgs IF. Sedan finns det även huliganfirmor i varierande storlek bland annat i Norrköping, Linköping, Kalmar, Västerås, Värmland, Bofors, Örebro och Borås. I stort sett samtliga klubbar på elitnivå har risksupportrar som kan gruppera sig, säger Peter Sjöström.

Hur är firmorna organiserade?
– Det är olika på grund av storleken. Men ofta har de en hierarkisk organisation med få ledare, en kärna som styr. På landsbygden och i mindre städer är grupperingarna mer löst sammanhållna.
Trots att Gärningsmännen anses vara en oansenlig firma berättar Jesper att organisationen kan mobilisera uppemot 100 personer. Inför uppgörelser brukar firman även ta hjälp av AFA, Antifascistiskt Aktion. Sedan några år tillbaka har även firman fått en underorganisation i form av GAIS Yngre, en såkallad babyfirma. Grundtanken är att huvudfirmorna ska rekrytera killar som visat att de är lovande slagsmålskämpar – och framför allt klarar av de psykiska påfrestningarna. När Jesper var med i Gärningsmännen var den yngsta huliganen i GAIS Yngre 14 år.
– Rekryteringen till firmorna går i cirklar och varierar. Men det är ofta två år mellan varje rekryteringsomgång, säger Peter Sjöström.
När en minderårig identifieras som medlem i en huliganfirma skriver Supporterpolisen brev till föräldrarna och till de sociala myndigheterna. Oftast blir det positiva reaktioner från föräldrarna, som ombeds kontakta Supporterpolisen för mer information. Ungefär fem procent av dem som identifieras slutar att involvera sig i sin huliganfirma, berättar Peter Sjöström.

Våldet satte sina spår
Jesper träffade till sist en tjej. Det blev början på slutet av hans liv som huligan. Sakta hade ett tvivel med vad han sysslade med vuxit fram. Glädjen av att se fotboll live hade tynat bort. Kvar fanns en känsla av oro. Varje bortamatch var förenat med ångest. För att dämpa sina känslor började Jesper bruka Rohypnol inför bortamatcher.
– Till sist blev jag bara skärrad av slagsmålen. Huliganerna har vissa förhållningsregler: inga vapen, sparka inte på dem som ligger ned, slå aldrig julgranar. Men många av de här firmorna går över styr. Jag har sett många gånger hur huliganer står och sparkar någon jävel i huvudet eller någon tar upp en kniv, det händer liksom, eller att de använder knogjärn och hemmagjorda batonger.
Samtidigt var det svårt att bara hoppa av. Dels ville han inte känna sig som en svikare, eller ”sladderfitta” som hans kompisar kallade det, dels var gänget allt han hade.
– Det var många som hoppade av genom åren och då kallade man dem för jävla sladderfittor och sa till dem att de var fega och att de skulle stå upp för sitt lag. Men det har ju aldrig hänt att man åkt hem till dem och slagit ner dem eller så för att de hoppar av. Det är ens eget beslut, men de fick ju aldrig samma status som de hade innan.
Den nya flickvännen och hans pappa blev avgörande faktorer till att Jesper till sist tog modet till sig att hoppa av. Eftersom hans firma kunde konfronteras av andra likasinnade vågade han inte ta med sig flickvännen till matcherna. Och pappan, som varit GAIS-supporter sedan barnsben och följt laget genom alla svåra år under 70- och 80-talet, fördömde huliganernas beteende – utan att veta om att sonen var en del av dem.
– GAIS har en väldigt trogen skara supportrar, det är alltid 4000 på plats, men sen är det kanske inte så många mer. Men många av dessa har varit med sedan vi åkte ner och mötte Floda på 90-talet och många av dem tyckte inte om vad vi gjorde, så de kom fram och sade att ”nu lägger ni av”. Och det var väl då man kände att man förstörde för många. Det är ju bara att ta pappa som ett exempel: han har varit med sedan 70-talet då GAIS hade sin trettioårskris och åkte ner och upp, och skattmasarna var på klubben. Han har överlevt den där tiden och så kommer det ungdomar som ska förstöra. Det kändes inte respektfullt alls.
I november 2005 valde Jesper att bli en ”sladderfitta”. Beslutet tog han när GAIS kvalificerade sig för Allsvenskan efter att ha besegrat Landskrona BOIS med totalt 2-1 i kvalet. Efter det var han inte längre välkommen på vissa krogar. Men det bekom honom inte, istället engagerade han sig i våldsfria supporterorganisationer och började skapa tifon till GAIS hemmamatcher.
– Det var så mycket trevligare att vara en vanlig supporter och stötta mitt lag på andra fronter. När jag gick med i tifogruppen så var det många yngre som ville att vi skulle skriva ”hata” på våra banderoller. Men jag kände att det var mycket roligare om vi hyllade vårt lag och våra spelare och gjorde snygga tifon istället för att bara skriva hata. Man tröttnar på att hata.

Ångrar inte sin tid
Idag tar Jesper avstånd från huliganismen och fördömer det våld han själv och andra utövade. Men trots detta känner han ingen ånger. Sammanhållningen grabbarna emellan gav mycket, berättar han, och alla bussresor och galna upptåg tillsammans lämnade avtryck.

Känner du att de i Gärningsmännen var dina riktiga kompisar? Var de vänner?
– Nej, det var de inte. Det är inga som man skulle åka hem och spela dataspel med direkt. De skulle aldrig komma på min födelsedag. Det var mer som kamratskap på jobbet, man var jobbkompisar.

Men när du var inne i det, ansåg du de vara dina kompisar då?
– Ja, då kändes det som att de var mina bästa kompisar. Då behövdes inte mina polare där hemma, utan de var mina coola kompisar i Göteborg.
– Det var roliga år. Man fick många kompisar och man fick uppleva mycket. Sådana smågrejer som att sitta på bussen tillsammans… då hände det många roliga grejer. Men jag fördömer det våld jag utövat, även om jag ofta gjort det för att skydda mig själv. Men jag har ju ändå varit där av egen vilja, och det ångrar jag.

Jonny Knutsson